måndag 18 februari 2013

Se mig, älska mig.

Såhär är det. När jag postar någonting på facebook, så har jag ungefär 300 "vänner" som potentiellt får upp det jag postat på sin "wall". Som ser det och som potetiellt "gillar" det eller i allra bästa fall kommenterar det. Då kan jag i bästa fall svara på kommentarerna och de där trådarna kan bli riktigt underhållande.
 
Oavsett vad jag postar så är det nästan alltid någon som "gillar". Som alltså har sett det jag skrev och tyckte att det var tillräckligt intressant för att åtminstone orka trycka på gilla-knappen. Det krävs liksom inte så mycket, varken av mig eller läsaren.
 
Med bloggen är det inte riktigt så lätt. Det är mer anonymt. Visserligen blir det mer anonymt för att jag valt att ha ett alias och i princip aldrig posta bilder på mig själv eller barnen, det är så att säga självvalt. Men å andra sidan så tror jag att ni som eventuellt läser mina inlägg ändå vet vem jag är. Är vänner eller åtminstone "vänner". Men det är också mer anonymt eftersom det kräver mer, framför allt av er som läser. Ni får inte upp det automatiskt, ni har redan ansträngt er lite extra för att överhuvudtaget komma hit till bloggen och läsa. Jag förstår att det är allt man kan begära. Men jag skulle ändå vilja be er om lite lite till.
 
Om ni tycker det är värt det, lägg en liten liten kommentar någongång ibland. Bara "heja" eller så. Eller om ni samtidigt är inloggade på facebook, tryck på "gilla"-knappen här på bloggen. Snälla. Det blir så mycket roligare då. För mig. Det visar att ni ser mig och det är ju det jag vill. Om man ska vara ärlig så är det ju ändå till stor del det bloggandet går ut på:
Att ni hjälper mig att stilla mitt bekräftelsebehov. Att ni ser mig och älskar mig.
 

2 kommentarer: