Glamourmamman!

Jepp igår var det min tur. Igår fick jag lite revansch på barnsjukdomarna.

Pekkanini – Going to the Movies
Vi hade fått biljetter och inbjudan till premiärfest till filmen 10 000 timmar. Hade sett fram emot en kväll ute med min man, men eftersom allt var som det är så fick han stanna hemma med lilla koppan. Jag fick istället äran att ta med mig kära kusin. Det är allt lite yeah! att få måla naglarna och sminka sig. Funderade mycket över vilken klädsel som var lämplig men kom fram till att det är lite av en lågbudget-film i lågbudgetstaden Malmö, så jag lämnade galaklänningen hemma. Funderade lite på någon annan klänning men landade i svarta byxor och det var ungefär lagom nivå. Jag var ändå mer uppfixad än många andra. Två stackars tjejer kom i glittriga långklänningar och det tror jag att de ångrade lite, de stack verkligen ut som överklädda. Samtidigt tråkigt tycker jag. Att folk inte orkar klä upp sig ens när det går på en premiär med tillhörande fest?  Om alla bara ska stå där och försöka se ut som att "det här är väl inget speciellt det här händer mig varje dag" och spela oberörda, varför går de då ens dit. Varför inte ta tillfället i akt att göra det lite piffigt? Men kanske är det så att det händer alla andra varje dag, det är bara jag som är i desperat behov av lite piff och glamour.

 Ändå ville de gärna trängas lite när insläppet väl öppnade. Trots att bubblet därinne säkerligen räckte gott och väl till alla.

Innan vi fick se filmen fick vi höra lite tal, bland annat av Jonas Sörensson, producent från producentbolaget Way kreative films, alla som på något sätt medverkat vid skapandet av filmen fick ställa sig upp och få applåder, det var väl ungefär en femtedel av publiken. På platserna fanns godispåsar (sura och salta S)och läskeblask. Det är ju en trevlig gest men känns samtidigt lite fånigt.

Undertiden står regissör och manusförfattare Joachim Hedén där och förbereder sitt tal. Även han tackar såklart alla och sådär. Jag kan inte släppa känslan av att det är lite småttigt det hela, lite släktträff. Inte alls samma känsla som jag trodde skulle råda på en röda-mattan-premiär. Kanske har jag tittat lite för mycket på mingelbilderna i Svenska damtidning, jag vet inte.

Samtliga talare gjorde rätt så stor grej av att filen är gjord och utspelar sig i Malmö, det är ju så ovanligt och så fantastiskt. Men samtidigt. Hade jag inte vetat att det var i Malmö så är det tveksam till om det hade märkts. Ingen av skådespelarna pratade skånska, om man säger så. Men det är lättare att upptäcka sånt som man i andra filmer inte tänker på för att man inte känner igen miljöerna, men som säkert alltid förekommer. Till exempel den scen som utspelar sig i bilen. Två av huvudpersonerna har en konversation i en bil. När dom filmar honom åker bilen på Amiralsgatan, Folkets parks entré, Amiralen och Karlskronaplan passerar utanför rutan. När dom filmar henne är det INTE Amiralsgatan som passerar utanför rutan. Och när scenen är slut och bilen stannar så befinner de sig på Dockplatsen. Man åker inte på Amiralsgatan ut från stan för att hamna på Dockan. Irriterande detalj, men som sagt säkert inte ovanligt på film.

Efter filmen ombeds vi sitta kvar och så kallas skådespelarna upp på scen för att applåderas och få en blomma. Dock hade "tyvärr" ingen av filmens tre största skådespelare tid att komma just ikväll, men vi applåderade dem ändå i deras frånvaro.

Efteråt var det alltså premiärfest på Grand Öl&Mat. Det var ost och korv och oliver och potatissallad. Det var några glas dricka. Det var först folket från biosalongen och känslan av att sitta mitt i en stor företagsfest, där vissa hade hela familjen med sig var rätt stark. Liksom känslan av att inte passa in, eftersom jag jobbar ju inte på det företaget. Men vi försåg och oss och satt och snackade.

Efter ett tag blev det lite tommare i lokalen men hux flux fylldes lokalen på igen, med lite andra människor. Lite såna som inte är särskilt intresserade av att befläcka sitt rykte med att gå och titta på en svensk komedi, men rätt intresserade av att hänga på efterfesten och dricka rödvin och prata allvarligt om film och kindpussas lagom flamsigt med andra i "branschen". Inte för att jag kände mig särskilt hemma bland dom människorna heller men det blev ändå lite lättare att slappna av då. Och så hade jag ju druckit tre glas rött. Kusin och jag hade mysigt, pratade om ditten och datten. Simon Svensson underhöll med något litet Stand-up nummer. Stand-up är supersvårt. Fallet är så väldigt högt och det går så snabbt, från det att ett skämt går hem och alla skrattar glatt och hjärtligt, till nästa som inte går hem alls, alla blir lite tysta, sitter och skruvar på sig.

Där bakom buffén siktade vi Moneybrother. Eller Anders Wendin som han ju heter, och numer också kallar sig. Vad är förresten grejjen med det där, att först sjunga på engelska under ett taget artistnamn och sen ändra sig och börja sjunga på svenska under eget namn. Att inte våga stå för det man gör innan man redan slagit igenom på något sätt? Nä, jag ska inte ge mig in i den debatten för jag kan inget om musik. Iallafall, han var helt klart kvällens största famespotting-objekt, och han hade inte ens något med filmen att göra.

Filmen då, undrar ni nu, hur var själva filmen? Hmmm. Jag vill liksom inte vara illojal mot 10 000 timmar, jag hade ju ändå en härlig kväll på dess bekostnad. Men jag vill kanske inte att ni ska rusa iväg och köpa biljetter till den allihop om man säger så. Ni kan väl hyra den på DVD sen?

Jag var inte alls så sur som jag ser ut här på bilden.

Anders Wendin – Lämna lampan på
Moneybrother – Reconsider Me

Hello Saferide – My Best Friend
Säkert! – Någon gång måste du bli själv

September – Resuscitate Me - radio edit
Petra marklund – Sanningen