Jag grubblar lite över det när jag är på version nummer två av smällkaramell på dagis. Version ett hade vi i slutet av förra veckan, på fyraåringens avdelning.
Ett helt rum med "shit-är-det-redan-jul"-stressade föräldrar, "wiiiiii-snart-är-det-jul"-stissiga fyra- och femåringar. Ett helt rum fullt med ljummen alkoholfri glögg, lite för starkt (för min smak) kaffe i engångsmuggar, saft i engångsmuggar som spricker, godis som inte får ätas upp på plats utan ska stoppas i smällkaramellen, pepparkakssmulor under allas strumpor och klistermärken som tar slut för att nån täckte hela sin smällkaramell med just den sorten innan alla ens hade fattat att de fanns.
Ett helt rum fullt med välmenande fröknar som sätter på julmusik på CD-skivan på en bärbar stereo med lite taskigt ljud i ena hörnet, och jag som står i det hörnet med min fyraåring som gråter hysteriskt för att dom där klistermärkena är slut och min storskrikande tvååring som inte förstår att godiset inte får ätas upp och att man inte får ta alla pepparkakorna. En jag som inte tycker att vi behöver mer ljud i det rummet. Som sänker volymen till noll så fort fröken tittar bort gång efter gång. En jag som gör så mycket jag får själv av smällkaramellen för att det ska blir gjort så att vi kan få komma därifrån någon gång. Och innan fyraåringen ska inse att rätt många moment i smällkaramelltillverkningen inte lämpar sig så särskilt väl för fyraåringar (egentligen inga moment utom att välja ett lila och ett rosa papper, ett rosa snöre, och klista klistermärken på utsidan).
Idag var vi alltså på version två. Det var lite lugnare, det var också lättare eftersom både fyraåringen och jag nu hade tränat lite och var mer överens om vilka moment som lämpar sig för en fyraåring. Men jag hade som bekant hål i strumpan så jag skämdes ändå. Och så grubblade på detta. Varför gör vi det här egentligen?
Inom loppet av två veckor ska följande hinnas med: smällkaramell-drop-in på fyraåringens dagis, julfest på mitt jobb, smällkaramell-drop-in på tvååringens dagis, avslutning på fyraåringens simning, en lucia på tvååringens dagis, lucia på fyraåringens dagis, lucia på nioåringens skola, julavslutning på nioåringens fotbollsträning, julavslutning på fyraåringens simskola, julmiddag på min mans jobb, extrainsatt träning på nioåringens rockskola, extra träning och koncert på nioåringens rockskola, julbasar på nioåringens skola och skolavslutning i kyrkan på nioåringens skola. Och trots att detta är "arbetstagarnas jul" så är det itne så att arbetsgivarna kastar lediga timmar över en, och det är inte så att våra beställare på jobbet struntar i att få sina projekt levererade innan jul om man skulle påpeka ovanstående. Det är inte heller så att RESTEN av livet bara pausar. Det kan hända att man fortfarande behöver tvätta, städa, diska, laga mat och sånt som i normala fall tar upp ungefär 99% av den tid man inte jobbar.
Det kan också hända att ett och annat barn önskar sig en och annan julklapp som man ska handla och slå in. Det kan också hända att jag är lite överambitiös när det gäller jul och pyssel och mat och livet i största allmänhet eftersom jag faktiskt gärna vill hinna med att göra ett pepparkakshus, laga en hel del av julmaten själva, hugga en gran själv i skogen och klä det barriga skrället. Det kan det.
Men ändå; för vems skull gjorde jag den här smällkaramellen idag? Inte fan var det för min egen skull iallafall.
Nu undrar ni; men om du nu har det så stressigt, varför sitter du då och skriver det här inlägget då?
DET är för min skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar